Hur svårt kan det va?

En underbar kväll mötte oss vid bryggan. I bara linne och tunna byxor förberedde vi vårt nya segel för ett riktigt test.

Vi seglade upp mot starten och testade lite olika vindriktningar och det kändes bra. Vi snurrade runt på startlinjen ett par varv innan klockan slog 19.31 när det var dags för oss att starta. Ytterligare 7 båtar kom till start den här kvällen vilket är fantastiskt kul.

Banan gick moturs och vi sträckte upp mot första märket. Vi gjorde en riktigt bra rundning! Hack i häl kom Sunwind 26:an och på andra benet (vägen upp mot andra märket) kom hon närmare och närmare och var i kapp vid rundningen. Men vad som hände där har jag ingen aning om. Vi skotade hem och drog iväg på kryssbogen medan hon stannande. Undra om de tappade i ankaret…

Vid tredje märket var vi långt ifrån och för en gång skull var det inte bara vi som var tvungna att göra ett extra slag upp till märket. Det märktes tydligt att vårt nya segel var värt sitt pris. Den här gången kunde vi gå lika högt upp i vind som de andra båtarna och det gav resultat.

På andra varvet på väg mot sista märket var vi helt ensamma och insåg att 19.40-regeln beordrade oss att runda det nya mitt-märket. Vi gör det strax efter att de andra varvar sista ordinare märket och vi går ohotade in mot mål som första båt!! Fytt-i-rackarns vad skönt det är med vinst! Faktum är att vi är ett riktigt bra team – pappa och jag! Med ett jättestort leende på läpparna stannade vi med glädje kvar och prickade av de övriga 7 båtarna!

Nu kommer jag att kunna sova gott!!

Vi har en seglats kvar innan sommaren och vi bör nog lägga upp en bra stategi för att kunna försvara den här titeln! Men ärligt… hur svårt kan det va?

I lördags fick jag ett SMS… ”I morgon kommer vi med din matkasse från Linas matkasse, vi kommer mellan 17-22″

Nej, shit… jag har ju avbokat den leveransen… Rackarns. Jag skickar snabbt iväg ett svar ”Jag har avbokat. Jag kommer inte att vara hemma” En stund senare tänker jag att SMS:et kanske inte går fram, det är bättre att ringa. Jag går in i meddelandehistoriken för att hitta numret och då ser jag till min stora förskräckelse att telefonen själv valt ord genom T9-funktionen och jag har skickat ”Jag har advokat”. NEJ!!! Det blev ju som ett hot! Jag försöker ringa men numret går inte frma till någon… Snabbt skickar jag en gång till – ”Förlåt, det skulle vara, Jag har avbokat”

Jag går in på hemsidan för att hitta något telfonnummer men icke… Jag hade verkligen inte tänkt att sitta hemma och vänta på den… Jag skulle hjälpa till med en flytt och ville inte avvika.

Det slutade med att jag fick sällskap hem och just som vi svänger in på parkeringen ser vi en kille i en lastbil som sitter och ringer. (de gör det om man inte är hemma) Vi går fram och kollar om han kommer med Linas matkasse och visst var det han! Toppen. Bra att han kom så tidigt och inte sa han något om mitt hot heller :)

Vi kommer in och börjar packa upp, då ringer det på dörren. Killen kommer tillbaka och frågar ”Hade du avbokat?” Nej, shit, han HAR fått sms:et… Rackarns… Jag svarade ”Jag trodde det men jag kollade på nätet och då visade det sig att jag inte hade avbokat just den här så allt är ok. Jag tar den här kassen! Inga problem!”

Ok säger han och jag kan inte snabbt nog få igen dörren. Åh vad pinsamt… Men med T9 -funktionen och lite för långa naglar kan det gå precis hur som helst… Fråga är om de nånsin kommer våga komma med fler kassar :)

Pappa och jag kom i väg vi 18-tiden och insåg snabbt att vi inte skulle klara oss från regnet. Så på med hela seglarstället och stövlar och så hissade vi på. Lite regn har väl ingen dött av?

Sen kom det, och det kom med besked! Blixtar, dunder, åska, hagel och 10 m/s. DET var inte vad jag hade räknat med. Vi hade alldeles för mycket segel uppe och det var 5 min kvar till start. Jag började vela och tyckte inte alls att det kändes bra… det skulle kunna bli hur läbbigt som helst. Vi bestämde oss både en och två gånger för att inte starta. Men när klockan började närma sig 18.31 (vårt starttid) lugnade det ner sig och vi vände snabbt upp mot startlinjen. Sån bra start har vi nog aldrig fått till förut.

Den här gången gjorde vi inga misstag, vi gjorde heller inte några vilda chansningar som inte gick hem… Vi startade först av 6 båtar och höll undan riktigt bra första varvet. Andra varvets andra rundning kom H-båten om… Tänk om vi hade haft vårt nya segel… Efter sista rundningen kom Safiren och Elan:en tuffande. Jag luffade trots att pappa inte alls var med på spåret. Sen tog pappa rodret en stund och då var det plötsligt ok att luffa :) Så skedde också men eftersom Elan:en går dubbelt så fort som vi, hade vi inget för det :) Dock lyckades vi se till att Safiren inte kom om i lovart utan föll ner i lä! Bra där!!

Ett par hundra meter från mål gör Safiren ett nytt ryck och försöker gå om. Jag gör en väldigt mesig luffning som inte heller gav ett skit… Så han gick också om… Rackarns. Jag ska ha en helt ny taktik nästa gång! Hur svårt kan det va?

Sammanfattningsvis kom vi 4:a. Vi är kanske inte helt nöjda med det, men vi kom i alla fall inte sist.

Nu är jag så kall och frussen så det blir med en stor kopp te och fårskinnstofflor som jag kryper ner under en tjock filt i soffan! DET är jag i alla fall riktigt bra på!

Jag skulle ha varit på dop idag och träffat massor med släktingar… det blev inte så… Av någon anledning lyckades jag skapa värsta familjedagen ändå…

Kl 10 åkte jag över till syrran och hämtade upp mamma och Andreas. Vi drog iväg till Hässelbyhallen där Andreas skulle spela innebandymatch. Dessvärre dök inte motståndarna upp så de fick spela mot varandra. Men det fick ha sina matchtröjor och killarna verkadet nöjda över det!

Andreas lag vann medn 12-8 och han hade smaskat in två mål så humöret var på topp på väg hem. Väl hemma hos syrran blev det lunch och en härlig stund i solen tillsammans med grannarna och mamma och pappa.

Vidare hem för att träffa nästa syster som kom på en fika och lite trädgårdstips. Som tack för hjälpen fick hon en paprikaplanta!

Så fort hon åkt drog jag runt i trädgården och fick massor gjort. Det känns som att jag har en plan nu! Yes!

När jag inte orkade längre satte jag mig äntligen i en stol och solade, cilade och funderade :) Eftersom jag har lite myror i benen blev det inte så länge…

Fort vidare. Mot bilen, med en sekatör i handen. Klippte ner buskarna kring parkeringsplatsen för att undvika lite repor i lacken. Ja det var bara en parantes på väg ner till båten… som nu är städad och fin för sjösättning…

Sen fullkomligt magen skrek efter mat. Lycky me att jag tagit fram strömming ur frysen! Finns det något godare än egenfiskad strömming på en knäckemacka med nyskördad persilja från trädgården? Gratis är underbart gott!!

Jag avslutar den här fantastiska dagen med två innebandymatcher. Dessvärre tror jag att vi allihop fått solsting… Första matchen börjar vi otroligt bra men det lossnar efter en stund och vi vinner med 11-3. Andra matchen tappade vi all kondition och orkade inte.. Vi förlorar matchen med 15-9… Hur svårt kan det va?

Igår kändes det som att all min kraft och energi var kvar på landet. Och när jag skulle samla på ny hamnade jag i soffan och somnade…

Jag tog nya tag idag och stack ner till båten på morgnen och vaxade. Vax on vax off… man känner sig som Karate Kid. Och ju mer man tar i desto mer känns det i armarna efteråt…  jag tror jag tog i ordentligt :)

Eftersom det är än tyngre att vaxa i solsken så stack jag upp till Vällingby och shoppade födelsedagstjejerna på Lidingö medan jag väntade på att solen skulle byta sida. Under den timmen hann jag också hem och hänga en maskin tvätt och sätta igång ytterligaren en. Effketiviteten bara fortsatte…

Tillbaka ner och vaxa resten. Eller… hälften av resten… för sen var det dags att dra vidare. Till födelsedagsfika på Lidingö. Sååå mysigt. Vilket väder.  Det känns helt galet. Jag får såå mycket energi av det.

Det blev en härlig middag hos mamma och pappa efter fikat. I väntan på potatisen passade jag på att klippa ner lavendeln och ta med ungefär 100 skott hem. Jag ska sköta dem ömt så när du kommer på besök ska det lukta sååå gott här!!

Väl hemma drog jag på mig joggingskorna och drog ut. Vågen har nått siffror jag aldrig sett tidigare och det känns verkligen inte bra. Så går det med för mycket fredagsmys… och vissa veckor är det lördag hela veckan… Nä nu är det skärpning som gäller!

Rundan kändes lite tung men åh vad skönt. Och underbart att komma hem ;) Jag körde lite benövningar utanför huset innan jag gick in för att träna lite armar och rygg. Nu är jag på gång! Det blir inga vass för mig i år :) Hur svårt kan det va? Nu är jag så peppad att jag funderar på att cykla till jobbet på tors… Så håll tummarna för vackert väder!!

Så där ja, då har ytterligare en vecka passerat. Våren har infunnit sig, vissa väderomslag har visserligen gett huvudvärk och tröttheten håller på att ge sig. Det känns fantastiskt!

Idag har jag haft en supermysig lunchdate på Åhléns Citys uteservering och tagit en prommis i vårsolen.

Det går bra på jobbet och de senaste dagarna har jag varit riktigt produktiv och faktiskt kommit till en del avslut. Och vad är bättre än att få avsluta projekt? Skulle vara att starta dem :)

Idag har jag avslutat min vecka med Linas matkasse. Okej, det blev kanske inte den bästa avslutningen. Köttet blev kokt lite för länge… så det blev lite torrt men mina gäster var solidariska och sa att smaken var jättegod :) Jag tycker nog att den Fänkålsbresserade fläskytterfilén med parmesandoftande potatismos inte var någon höjdare. Den gör jag inte fler gånger men de andra rätterna är jag nöjd med!

I morgon bär det av mot Malmö! Det är dags att kolla in SM-finalerna i innebandy tillsammans med 5 lagkamrater. Det ska verkligen bli jättetrevligt. Jag hoppas på bra innebandy, god mat och ett glas vin med härliga likasinnade. Vad mer kan man begära?

Det var länge sen jag sprang ett lopp men idag var det dags. Ljusruset! Järva, Älvsjö och Hässelby tävlade mot varandra där det gällde att få flest deltagare i mål. När man tittar på antalet föranmälda ledde Hässelby över Älvsjö med en person!!

Jag har väl aldrig sett så många människor på Grimstafältet tidigare. Närmare 4000 pers i spåret var många!! Väldigt många. Hela loppet hoppade vi ut i skogen, in på banan, runt en barnvagn, förbi en stavgående, över bäckar och upp och ner för backar.

Jag sprang med syrran och hennes son på 8 år samt en granne och hennes dotter och en kompis, båda 8 år. 8-åringarna gick ut hårt bara för att öka. Jag tänkte att det här kommer aldrig gå, de kommer bli tungt i slutet men icke.

Mitt i allt hoppande och skuttande i skogen säger Andreas till mig – Hur fort jag än springer blir jag inte av med dig! – Ha ha, nej du, mig blir du inte av med. Jag håller mig fast som ett plåster! Hur svårt kan det va? Än är han bara 8 år och det ska jag väl klara!

Så kommer västingbacken… Hack i häl har vi en pappa med ett barn i barnstol på ryggen… vi inleder backen och då säger han ”Nu kommer de som inte orkar att stanna – nu har vi chansen att dra om 50 pers!” Hallå, med ett barn på ryggen… Jag säger till Andreas och hans kompis att ”Det var en bra idé, nu biter vi ihop och trampar på!” Och de trampa på som aldrig förr. Efter backen ser vi 2,5 km skylten. ”Nu har vi bara 500 m kvar!” Då säger Andreas – kommer vi att klara det? Han syftar på att jag tidigare sagt att de som kommer under 22 minuter får medalj… (Jag vet att jag läst något om 22 minuter men det där med medalj kan jag ha hittat på…) ”Ja, för skjutton, vi försöker”.  – Jag SKA ha medalj säger han och trampar på.

Och vi gör vad vi kan och rusar ner för sista backen och in på upploppet. – Kom igen, nu spurtar vi in i mål!! Och de spurtade. Vi passerade mållinjen alla tre på 23 min. Surt men vi var väldigt nöjda. Jag tror att de var nöjda över att ha kommit före sina mammor :)

Vi fick var sin banan och ett sportdryck. Nöjda och glada sa vi hej då och jag hoppade upp på cykeln och trampade på hem. En underbar kväll och en härlig löptur!

När jag kom hem idag möts jag av en vattenpöl i köket… Det är inte sant… Nu måste frysfan ha lämnat in… på riktigt… Jag börjar dra ut kylen och konstaterar att det var torrt under den. Slår ihjäl de värsta dammosaurusarna innan jag tar ett krampaktigt tag i frysen och drar… Jo’ra s’att é, där under var det en pöl och parketten har tagit lite stryk…

Skit också. Jag ringer pappa… inte för att han kommer att ha någon lösning men det är i alla fall skönt med lite stöd. Han och mamma kommer som ett skott. Under den tiden rinner det inte ut något mer så det fanns en lite mikroskopisk chans att jag klarar mig igen…

Vi fikar och sen drar de hem och frysen håller sig lugn. För säkerhet skull tar mamma hem sina grejer :)

Just innan jag drar i väg på träning ser jag en lampa som blinkar. Rackarns, blinkande lampor brukar aldrig vara bra. Jag bestämde mig för att det var temperaturen som inte  hade kommit ner i den grad jag hade ställt in men med liten orosklump i magen drar jag på träning, med vetskapen om att jag kanske får plocka ihop all mat och åka till mamma efter…

Jag kom hem nu och upptäcker att golvet fortfarande är torrt och att lampan har slutat blinka, phu där fick jag behålla ett gäng tusenlappar en stund till… Jag vill och vill inte säga – hur svårt kan det va? För jag vet att den klarar sig inte en tredje gång…

Vi skulle spela match i kväll i Brommahallarna. När vi tränar där på onsdagar brukar jag ta bilen till Brommaplan på morgonen och ställa i garaget. Det kostar 15 kr i infartsparkering. Fantastiskt skönt efter träningen och halva priset från att hämta bilen efter jobbet och betala fullt pris under träningstiden. Så jag gjorde så även idag…

När jag kommer fram står en man och ska betala. Det visar sig att automaten är trasig och vi börjar båda fippla med SMS biljett. Ingen av oss hade gjort detta tidigare så vi blev kopplade till var sin växel. Under tiden kommer en kvinna till garaget och när hon får veta att automaten är trasig går hon iväg för att hitta en annan. Det visar sig att automaten två trapper upp funkar men både jag och mannen fortsätter våra samtal, troligen för lata för att gå upp… När jag har lämnat mitt kortnummer och registrerat allt påtalar killen i telefon att det är en liten serviceavgift på 39:-/mån för att använda den tjänsten… Tjena, hur svårt kan det va?

Så jag lägger på och går motvilligt upp och betalar i den fungerande automaten på plan 2. Det gör också mannen… i hans samtal var serviceavgiften 30:-/mån…

Dan går och på vägen hem kom jag i sista stund på att jag hade bilen i Brommaplan så jag kastar mig av och hämtar den. Sticker hem, äter och byter om för match.

Tillbaka vid p-huset i Brommaplan kör jag in på plan 0 i vanlig ordning och går och spelar match, som vi förövrigt vinner men 6-3 eller nåt. Jag gjorde i alla fall två vollymål, ett på backhand och ett på forehand (det var visserligen lite hög klubba men det fick också räknas)

Efter matchen går jag mot garaget och möts av två lagkamrater och en fet garageport… Helvetes djävla skit… Garaget stängde 22 och vi kom dit 22.30. Vi gör vad vi kan för att hitta folk i omgivningen som ev kunde ha koden, jag var in på pizzerian men jag hoppas verkligen att ingen av de gästerna hade bil och tänkte köra och ägaren kunde inte koden…

Det var bara att krypa till korset och ringa P-jouren. Securitas kom med TVÅ bilar för säkerhets skull. Det tog kanske 25 min… i värsta vintern… Trött, hungrig, kall och lite sur har jag nu kommit hem, tagit en lång dusch och ätit. Nu känns det genast lite bättre…

Faktum är att detta är andra gången jag fastnar i garage… Hur svårt kan det va?