Hur svårt kan det va?

Idag jordfästes min vän och före detta kollega Teresia ”Tessan” Svensson. Jag och mina kollegor skulle ses på parkeringen. Det var lättare sagt än gjort. Norra begravningsplatsen är en enorm begravningsplats. Jag hade ett svagt minne om att jag hade läst att det var Norra Kapellet vid grind 3. När jag var framme var jag vid grind 6… oj då… men det var å andra sidan Kattis också. Vi tog en prommenad genom kyrkogården och mötte upp Helena, som hade blivit avsläppt vid någon annan grind… Väl framme slöts vi upp med ytterligare en fd kollega, Anders. Vi kom i tid och hann samla oss lite innan det var dags att gå in i ett väldigt fint kapell.

Det var en fin begravning med massor med blommor och väldigt mycket vänner, kollegor och släkt. Det var tungt att se familjen i denna svåra stund. Tessans syster är otoligt lik Tessan, det var nästan som att se henne sitta där som åskådare. Lite skämmande men det känns som vi såg Tessan själv en sista gång, och det var roligt.

Tessan omkom i en cykelolycka strax innan midsommar. Ja, hon hade hjälm men det hjälpte inte vid detta tragiska tillfälle. Hon blev överkörd av en lastbil och prästen skänkte även en tanken till chauffören. Det var fint gjort tycker jag, han kan inte heller ha det lätt nu.

Efter cermonin var det fika på Värdshuset intill Karolinska sjukhuset. William, Tessans kille höll ett otroligt fint och roligt tal om hur de träffades, på en ”halv-blind-date” och hur hon var som människa. Tessan ville gärna gifta sig med Wille, men han slank undan varje gång hon förde det på tal. Jag kommer ihåg hur Tessan berättade om hur hon skulle jobba vidare på det. Hon hade inte behövt jobba så mycket mer. Wille hade bestämt sig för att fria, nästa gång de åkte till Öludeniz, deras favoritställe i Turkiet dit de åkte varje år. En vecka i juli och en i september. den här gången hade de bjudit med några vänner på septemberresan. På deras favvobar, inför alla skulle han fria. Jag tror att Tessan sitter däruppe på ett moln och ler nu, som bara hon kan göra.

Janna och Andreas – Tessans syskonbarn, som hon har berättat så varmt om, höll också tal. Med darrande röst berättade de att Tessan inte var vilken moster som helst. Hon var som deras extramamma och vän. Hur hon alltid ställt upp och stått dem otroligt nära. Och såklart hur mycket de saknade henne.

Efter fikastunden fick Kattis och jag skjuts av Anders tillbaka till bilen. Det var dock lättare sagt än gjort att hitta på Norra begravningsplastsen… jag tror vi snurrade runt i säkert 15 minuter innan vi äntligen hittade grind 6… där vi hade parkerat.

En dag som denna får jag mig en tankeställare. Det gäller att ta vara på livet och det man har, i morgon kan det vara för sent. Gör det idag, skjut inte upp saker till morgondagen och använd cykelhjälm. Det var det uttrycket Tessan levde efter och det är en liten tröst idag.

Sov gott Tessan