Hur svårt kan det va?

…har nu även hänt mig…

Förra helgen var det fest med laget. Jag tog bilen eftersom det var på andra sidan stan och för att jag kände mig lite för snål för att åka taxi för 700:-

Jag stack iväg 15.45 men kom på att jag glömt telefonen så jag vände. Jag sprang in igen vid 16.00, utan att ta av mig skorna, och hämtade telefonen. Och sen stack jag iväg igen! Som vanligt blev det en lyckad fest och jag vände kosan hemåt kring midnatt.

Händelsen

När jag kom hem vid 00.30 och öppnar dörren ser jag att det är fullt med fotavtryck på golvet i hallen. Det var ju en regnig kväll så det var som grå torkad lera. Min första tanke var ”oj, skitade jag ner så mycket?” Jag vet inte varför men jag tar inte av mig jackan, jag går längre in och ser att balkongdörren står vidöppen… Nästa tanke, men gud har jag glömt balkongdörren? Det blåste som skjutton så den kan ju ha blåst upp… men det finns en magkänsla om att något är helt fel… På väg mot balkongdörren för att stänga blickar jag in i biblioteket och ser att mina blommor inte står som de ska… båda fönstren är lite öppna och där… på mattan… fullt av svarta fotspår… det är nu jag börjar fatta vad som har hänt…

Men Gud  – Jag har haft inbrott… någon har klampat runt i MITT hem… det är ju helt sjukt. Det händer ju bara andra… Jag inleder en väldigt kostig konversation med mig själv… Vad gör man nu? Ringer Polisen? Nä… det gör man väl inte, eller? Jo, det är klart man gör… vilket nummer? 112? Nä… det är ju inte allvarligt… eller? Jo, jag ringer 112. Hon som svarar frågar om tjuven är kvar…. Nä – det hoppas jag verkligen inte… men jag har ju inte kollat… Jag rusar runt och försöker undvika spåren… Nä, det är ingen kvar. Bra säger hon, då ringer du 114 14 istället.

Jag gör snällt som jag blir tillsagt och Polismannen som svarar lovar att skicka en patrull. De kommer först vid 02 och ställer frågot, fotar och meddelar att teknikerna kommer att ringa och boka tid för att säkra spår. Hon kan inte lova när och min känsla blir att jag kommer att få leva med fotspåren i flera dagar… Men det är bara att vänta.

Poliserna ger sig iväg och försäkrar mig om att tjuvarna inte kommer att komma tillbaka. Jag går och lägger mig och sover som en stock, konstigt nog. Inga mardrömmar…

Dagen efter

Jag vaknar först när telefonen ringer 8.45. – Hallå! Hej, det är teknikerna från Polisen! Är du vaken? – Öh nu är jag det ;) Bra, kan vi komma om 45 min? – Äh… ja visst…

Så det var bara att kasta sig upp, duscha och klä på mig… och sen kom de, Två väldigt trevliga Poliskonstaplar! Den ena snackade med mig och den andra säkrade spår, väldigt spännande faktiskt…

Det var säkert en strategi de hade att prata om allt annat även om de också kompletterade min anmälan och försäkrade mig om att de bara kommer tillbaka om man har vapenskåp eller kassaskåp – och det har INTE jag…

Stratgin höll och det blev mycket innebandy och träning. De till och med bad mig kolla så att mina klubbor var kvar ;) De stod där jag hade ställt dem. Tjuvarna verkade inte ha fattat vilket värde som låg i det där fodralet :)

När Poliserna hade gått fick jag äntligen plocka upp mina blommor, kast mattan i tvätten, dammsuga och torka alla golv. Det kändes bra men känslan i magen höll sig kvar som ett tuggummi…

Jag åkte till Lidingö och bakade pepparkakor. Skönt att tänka på något annat. På vägen hem hängde mamma och pappa med. De skulle bort i krokarna så vi hämtade lite Thai och körde hem till mig. Känslan att kliva in den första gången var inte kul… det var skönt med sällskap…

Reaktion

Mamma och pappa stack iväg efter middagen. Då… kom tankarna och tårarna… det är av någon anledning alltid så jag reagerar…  Men sen har jag reagerat klart…. Det går rätt fort.

Jag har inte en enda gång haft svårt att sova, inte kännt mig rädd utan bara bestämt mig för att de kommer inte tillbaka. Och gör de det måste de, för sin egen skull, se till att jag inte är hemma, för då blir det inte roligt. Jag har lokaliserat alla tunga saker jag har som jag skulle kunna använda!!! Det är konstböcker, urnor och en gungstol… den ska jag nog mest spärra vägen med… eller så får jag börja träna maxstyrka så jag orkar slänga den! Hur svårt kan det va?

Jag tror att en av anledningarna till att jag klarar mig så bra är att de inte förstörde något. Bara en blomkruka gick sönder. Inget annat är förstört så det gick snabbt att städa och det är jag väldigt glad över! Men det känns lite konstigt att jag inte reagerar mer… andra skulle ha blivit galna har jag hört… jag är väl en iskall rackare…  ;)

Godset

Ni undrar såklart vad jag blev av med… Polisen sa att de är ute efter kontanter och guld. Jag hade 200:- i ett kuvert sen min födelsedag och de hittade de inte!! Däremot hittade de smyckeskrinet… som stod helt öppet på hyllan i badrummet… och sen på vägen ut tog det mobil, datorn, iPod, GPS och sånt… Jag är såå ledsen över alla mina smycken. Resten får jag väl tillbaka…

I morgon kommer en handläggare från försäkringsbolaget och ska kolla på skador och prata smycken… jag har letat bilder som en galning och funderat på vad som var i skrinet… shit vad svårt det är… jag kommer säkert att ha missat en hel del…

Framtiden

En kollega gratulerade mig och sa att ”Nu har du fått din beskärda del av inbrott, det händer bara en gång i livet” Jag hoppas att han har rätt.

Undrar ni om jag ska skaffa larm?
Nä, jag tror inte det. Polisen sa att om jag skulle det så är det ett som låter väldigt mycket som skulle passa för det hus jag bor i. Då kanske grannarna reagerar. Hade jag bott i hus hade larm med signal till nån firma kunnat vara aktuellt men inte här. Är det någon som har tips på attrapp så säg gärna till! Det kanske räcker som avskräckare!

Men nu går livet vidare och jag hoppas på att kunna köpa en ny dator innan jul. Hur svårt kan det va??