Hur svårt kan det va?

Minns ni filmen med Björn Kjellman?

Jag var på klassfest i lördags. Det blev raka motsatsen från den filmen. Vi var väl 15 st som strålade samman på en hemmafest. Köksbordet var proppfullt med förfriskningar – vad kunde gå fel?

Det är helt otroligt hur alla är sig lika… Vi sågs senast för 9 år sen och då var det 9 år efter studenten… Ja, jag undrar också hur det blev så… Varför inte vart 10 år, men, varför inte? Kanske att längtan blev för lång att vi inte kunde hålla oss 10 år :)

Oavsett år så blev det en otroligt lyckad kväll och ingen spårade ur och utgång eller efterfest var aldrig på tal :) Jag tror banne mig att vi har blivit vuxna! Det roligaste tror jag nog var att höra att alla utan undantag har klarat sig fantastiskt bra. De flesta har familj och barn och jag hörde inte om någon som saknade jobb. Det kändes jättekul! Tänk att även vi som mest satt i cafeterian och spelade kort faktiskt har både jobba och hem att vara i :) Det går att ta sig fram i livet på olika sätt ;)

Jag undrar om man ändrar sitt synsätt något med åldern? Jag tycker inte att någon hade åldrats något särskilt och då är det ändå 19 år sen studenten… Men jag tittade på lite bilder från skolgången, resor, mösspåtagningen och studenten idag och… jo, man ser det man vill se. Oj vad unga och söta vi var.

Nästan alla som var med på festen hade vi fått tag i via Facebook, vilket underbart socialt media det är. Också att man själv kan välja hur delaktig man vill vara… är man inte med är det risk att missa dessa fester. Det var ett gäng personer som vi inte fick tag i och några som inte kunde komma av olika anledningar och det var synd men, det kommer fler tillfällen – för de som går med i Facebook vill säga :)

Nu hoppas jag verkligen inte att det tar 9 år till nästa träff! Och avslutningsvis – stort tack för senast, det var superkul att se er och stort tack till vår värdinna som hade fixat fantastiskt bra – Tack, vi ses snart igen!