Hur svårt kan det va?

Idag var det dags… nu gick flyttlasset, äntligen!

Mormor och morfar kom kl 8. De hjälpte till att lämna Vera på fsk. Självklart blev ju Irma sjuk igår och behövde stanna hemma… DET hade jag inte räknat med. Men det visade sig att det var inte bara det jag inte hade räknat med…

Flyttkillarna med sin bil om strax efter 8. Vi gick igenom allt och sen började vi bära, bära, skruva och fixa med allt.

Mamma och pappa åkte sedan på uppdrag nr 2, till IKEA och hämtade varor jag hade beställt. Det är såå mycket folk överallt så jag ville inte att de skulle vara i huset eller i lägenheten med tanke på läget.

När första lasset var packat åkte jag i förväg till huset för att ta emot dem. När jag kommer fram inser jag att inte ett enda rum var klart. Det var helt oförberedda på att vi skulle komma. Det enda jag hör är undanflykter. Att de trodde att jag skulle komma med ett piano och en flyttlåda… Hallå??? Hur tänkte ni nu? Hur svårt kan det va? Och ja, jag bröt ihop…

De har bedyrat såå många gånger att de ska bli klara… INGEN och då menar jag INGEN har trott på det. Moulienne har sen tidigare sagt till på skarpen att de måste skicka fler personer som kan hjälpa till. Och det gjorde de, men ett par veckor för sent.

Eftersom hela huset nu är täckt med papp på golvet, tejp på väggarna och flyttkartonger och möbler precis överallt kunde vi inte bo här. Som tur va har mamma och pappa en övernattningslägenhet som var ledig och vi kunde få hyra.

Vi flyttade in och tjejerna tyckte att det var mysigt! Som en liten semester i allt elände, hur svårt kan det va? ;)