Det var länge sen nu men så ibland, när man minst anar sig smyger sig missödena på… Och nu har det hänt igen. Katti, jag och Andreas skulle segla ut båten till landet.
Semestern har precis startat och vi gav oss iväg i söndags förmiddag, glada i hågen. Seglen var förberedda och det var faktiskt lite vind. Så vi hissade storen men när det var 1 m kvar så ramlade hela seglet ner i sittbrunn… Grrrr#%W&”#…. Fallet for rätt upp i masttoppen utan någon plan på att falla ner igen…
Det som var tur i oturen var att detta hände precis utanför iläggningsplatsen men därmed den fasansfulla mastkranen. Vem skulle knixa sig upp i den tror ni? Jag kände mitt ansvar och kunde ju inte skicka upp Katti eller Andreas… Framförallt för att ingen av dem kanske vet exakt hur knuten i fallet såg ut och hur de därmed skulle få ner fallet igen.
Vi tog oss in till mastbryggan och gjorde fast så gott det gick i vågorna.
Jag tog båtshaken och började klättra. Sakta men säkert upp mot toppen, de kändes som 50 meter eller kanske 100… Jag kom upp fiskade fram båtshaket och fick i andra försöket tag i fallet. Jag drog in det till stegen och tog ett krampaktigt tag medan jag lika sakta klättrade ner igen…
Jag fick böja till nykelshacklet med en tång innan jag kunde sätta i det i storseglet igen, och för säkerhets skull satte jag i ett till schackel.
Sen lämnade vi bryggan och körde vidare på vår resa mot landet…
Sammanfattning:
Jo, det var läbbigt och vi var alla lite skärrade men nu känns det ändå som att vi kan lösa de problem som kommer utan att behöva blanda in supporten :) 7 år av seglandes utan pappa gör faktiskt att man lär sig ett och annat! Bland annat att jag inte är sååå höjdrädd… Och det känns riktigt bra!
Men ärligt, hur svårt kan det va??
Comment